If you see what I feel when I hear

Fem sinnen har vi sägs det, enligt vissa finns även ett sjätte. Hur viktiga är dina sinnen? Hur använder du dina sinnen? Använder du alla med samma intensitet, samma glädje? Eller är det kanske något eller ett par av dina sinnen som du känner sticker ut lite mer än de andra? Vi som har alla sinnen i behåll tar ofta för givet att vi kan lukta på en blomma, smaka på en maträtt, känna kattens mjuka päls under vår handflata, se den vackra soluppgången och höra fåglarna kvittra. Det liksom bara finns där. Och tyvärr inser vi oftast inte vilka fantastiska upplevelser vi får vara med om, förrän vi mister något av våra sinnen.
Min morfar t ex förlorade sitt smak och luktsinne. När han önskade en viss maträtt och uttryckte att det var gott, så frågade jag vad det spelade för roll när han ändå inte kände någon smak. Han svarade då att han smakade på minnet. Jag tyckte att det lät vackert, men trots att han inte klagade så såg jag ibland att han saknade de sinnen han förlorat. Problemet med förlusten visade sig även i hans kylskåp. Han kände inte om maten blev dålig och hans generation slängde inte mat, vilket gjorde att det, för oss anhöriga, blev rutin att kolla igenom och rensa hans kyl då man var på besök.
När du är förkyld så tappar du oftast både lukt och smak. Så hade min morfar det hela tiden.

Jag har alltid trott att synen är mitt främsta sinne, eftersom jag alltid ser allting i bilder, d v s om någon berättar om något som hänt, så ser jag förloppet spelas upp som en liten film inne i mitt huvud. Jag trodde långt upp i vuxen ålder att alla människor fungerade så och förstod många gånger inte varför folk inte skrattade lika mycket åt en händelse som jag. Den dagen jag försökte förklara det där med att ”se bilder i huvudet” för en människa som inte ägde förmågan att visualisera, ja den händelsen lär jag minnas för tid och evigt. Jag måste ha framstått som en komplett idiot där jag med gapande mun gång på gång frågade; ”Men alltså på riktigt, ser du inga bilder i huvudet?” Det tog ett tag innan det landade och efter det så började jag uppskatta min förmåga att visualisera, mer än vad jag uppskattat den innan. Jag hade ju liksom inte tänkt på att det var en förmåga som inte var alla förunnat.

Ö.H. Angus Norder, Nekrokraft, Backstage Varberg 2017
Ö.V. Martin Westerstrand, Lillasyster, Kulturbolaget Malmö 2019 

N.H. Jahna Lund, Death by Horse, Varberg Event 2018
N.V. Linda Toni Grahn, Follow the Cipher, Falkenbergs rockfest 2017

De som känner mig vet att jag sällan är tyst. Jag brukar dock säga att jag KAN lyssna, när det behövs, vilket jag bevisat i många situationer när jag efter lång tid frågat någon om hur det gått med en viss situation. Jag har flera gånger varit med om att folk tittat dumt på mig och frågat hur jag kan komma ihåg det. Eh…jag sa att jag LYSSNAR och jag har HÖRT vad du sagt! Mitt minne är inte det bästa när det gäller att komma ihåg möten, löften om att ringa och sånt, men om någon berättar något som jag uppfattar som betydelsefullt för den personen, ja, då kommer jag oftast ihåg. Egentligen vet jag nog inte om folk förvånas av mitt minne eller att jag faktiskt lyssnat… haha.
Hörseln har alltid använts flitigt i mitt liv. Växer man upp i musikerfamilj så hörs det för det mesta musik någonstans i hemmet. Att ”stänga in sig” i pappas musikrum och välja och vraka bland hans stora samling vinyler, lyssna på allt från klassiskt, till pop och rock, lära sig uppskatta olika musikgenrer och vara öppen för det nya… Det var helt fantastiskt!
Jag är så tacksam för detta och än idag uppskattar jag all slags musik även om musik av det tyngre slaget ligger mig lite extra varmt om hjärtat. En enda kategori är fullständigt bannlyst (såvida det inte är parodi på det hela) och det är dansbandsmusik. Vet inte när jag började känna obehag mot den typen av musik, för jag vet att jag som 12-13åring lyssnade på Wisex med Kikki som sångerska.
Som en liten parentes kan jag tillägga att det hänt att min pappa faktiskt frågat mig om lite tips på musik. Det är några år sen han senast frågade, men måste ju ändå tycka det är lite coolt när ens (då runt 70-åriga) pappa frågar om man har tips på ”nåt tungt med lite growl o sånt”. 🙂

Christian Odin, Troublemakers, Varberg Event 2018                             Dregen, The Hellacopters, Huskvarna Folkets Park 2018

Allt jag skapar lägger jag ned min själ i. Jag är en känslomänniska, på gott och ont. Varje känsla jag har blir oftast extrem och jag kan bli förälskad i en plats, en person, en sak bara för att den är så fantastisk. Dessa starka känslor kommer förstås även när jag blir ledsen eller arg (vilket händer väldigt sällan). Jag kan störtgråta eller explodera, men sen är det bra. Jag är aldrig långsint. Jag går dock ganska djupt in i mig själv när jag skapar och kan upplevas som ”off” då jag i dessa perioder drar mig undan. Men jag är också otroligt tacksam att jag kan känna som jag gör, för jag tror att just mina känslor är kärnan i allt när det kommer till mitt skapande. Det är känslor jag vill förmedla. Jag vill att du som ser mina bilder verkligen ska känna det jag kände när jag skapade bilden. Jag vill att du blir berörd! Din känsla kan komma ur ett helt annat perspektiv och din tolkning kan vara något som aldrig fanns hos mig då bilden kom till, men känslan… är känslan densamma, då har jag lyckats och då är jag nöjd.

Lars Winnerbäck, Huskvarna Folkets Park 2018

I april 2016 drog en av mina vänner med mig på ett event i Varberg. Jag var bara tvungen att följa med, sa han. Det var stort! Det var band som inte spelat på hur länge som helst som återförenades under en och samma kväll. Visst, det är väl kul att komma ut, tänkte jag. Min vän, som vet om min passion för fotograferande, kom på att han ju känner arrangören och kanske kanske, kunde jag få ett fotopass för kvällen. Kul! Även om jag inte kände till ett enda av banden så skulle det väl vara lite häftigt att få tillgång till diket och prova på det där med konsertfoto. Jag hade ju biljett, så det var inte så att jag skulle snika mig in med ett fotopass. Och så gick det till när jag fick mitt allra första fotopass.

Den kvällen blev början på ett nytt intresse, en stor insikt, personlig utveckling, ett nytt samarbete (som i sin tur ledde till fler) och inte minst början på en vänskap som jag, idag, är övertygad kommer vara livet ut.

Den 16 april 2016 är ett datum jag aldrig kommer glömma. Det var min första konsertfotografering ”på riktigt” även om jag fotat band i andra sammanhang (bl a under en utomhusfestival i Doncaster, England 2013). Det var min första konsertfotografering inomhus och det var också det fototillfälle där jag efteråt kasserade fler bilder än vad jag normalt sett tog under flera månader. Men där började min lärdom, min utveckling och idag, snart 3 år senare så är jag mycket nöjd med vart jag tagit mig och hur jag utvecklat en egen stil inom konsertfotografering, en stil som jag ser att en del andra fotografer börjat ta efter t o m. Nej då, jag har inte storhetsvansinne. Tvärtom är jag, eller har i alla fall varit, fruktansvärt självkritisk. Men när jag ser att fotografer som tidigare tagit ”klassiska konsertbilder” helt plötsligt börjat publicera fler svartvita, gryniga och konstnärliga bilder, bilder som påminner om det jag skapar (och jag har aldrig tidigare sett dessa fotografer skapa något sådant), då börjar ju tankarna snurra. Är det verkligen så att jag, helt okända lilla jag, inspirerar andra? Kanske är det så, kanske inte! Oavsett så kommer jag fortsätta att göra ”min grej”. Och uppenbarligen uppskattas den eftersom jag, som frilansare, ändå får tillgång till en hel del konserter. De flesta arrangörer plockar helst in fotografer som fotar för media. Jag är tacksam för alla ackrediteringar jag får, alla samarbeten! Det lyfter mig och det gör mig glad och det är denna känslan jag ska ta med mig in i nästa stycke i detta inlägg. Det där med känslan av tillhörighet, att känna sig hemma och bekväm…

Daniel Erlandsson, Eucharist, Metal Reunion PTD3, Bruket Varberg 2016

”If you see, what I feel, when I hear” är rubriken och det är också exakt så jag vill att min konst tas emot. Ja, jag ser faktiskt de flesta av mina konsertbilder mer som konstfoton snarare än som just konsertbilder.

Willman, Livekarusellen Pool 2, Falkenberg 2019

Jag är en person som ofta känt mig lite utanför grupper och gemenskap. Först i vuxen ålder har jag insett att det delvis beror på att det faktiskt är jag som ställer mig utanför. Jag pratar massa, men säger egentligen ingenting som låter människor lära känna mig, i alla fall inte de människor som jag inte känner något behov av att låta lära känna mig. Många TROR att de känner mig, säger t o m (oftast i situationer där vi är oense) ”jag känner minsann dig”. Jag har på senare tid beslutat mig för att inte ge mig in i några diskussioner med dessa människor. De får tro det de tror. Varför ska jag försvara mig inför människor jag ändå inte vill ha i mitt liv? Jag väljer mina strider.
Jag har alltid haft svårt för nya situationer, platser, människor… svårt på det sätt att jag känner mig osäker, får ångest, är rädd att inte fixa situationen. Jag åker hellre en halvmil extra för att tanka på en mack där jag känner mig trygg. Samtidigt så älskar jag ju utmaningar, så trots ångest och oro och nervositet så utsätter jag mig ständigt för situationer där jag måste klara av det jobbiga. ”Embrace the fear!” De senaste 10 åren har jag rest själv, både inrikes och utrikes, tagit mig till olika flygplatser, köpt tågbiljetter i främmande länder och en massa annat. För jag vet, att varje gång jag klarar en utmaning så har jag lärt mig något, jag har utvecklats och jag har framför allt växt i min egen styrka och trygghet och tilliten och tron på mig och min förmåga. Jag kan, jag vill, jag vågar! Eller som jag numer ofta har med i mina instagraminlägg; #daretolive #daretolove #noregrets #catchyourdreams #whatareyouafraidof #beyou


Jason Barwick, The Brew (UK), Cusworth Music Festival, Doncaster England 2013

En av de saker som förr skrämde mig allra mest, var att gå ensam på tillställningar där man inte förväntas vara själv. Detta inkluderar förstås konserter. Hade någon sagt till mig för 10 år sedan, att jag skulle resa runt själv och fotografera olika konserter så hade jag nog gapskrattat åt ”det skämtet”. Idag är det precis det jag gör och jag vet att det är en av de saker som jag faktiskt verkligen vill göra och som jag är bra på. Jag har förstått att det på något sätt är i detta jag hör hemma. Insikten kom till mig ett tag efter att jag upptäckt att jag använde just syn, hörsel och känsel i mitt skapande. Jag stod där i diket, innesluten i min bubbla och plötsligt förstod jag. Syn, hörsel, känsel…de tre, de är ett med mig och mitt skapande.

Jocke Berg, Hardcore Superstar, Falkenbergs rockfest 2017

När jag står där i diket med proppar i öronen hör jag varje ton som kommer ur ljudanläggningen, varje text når mitt hjärta. Genom min lins ser jag ljusteknikerns skådespel med strålkastare och färger, jag följer artisternas minsta rörelser…och jag KÄNNER… jag känner musiken, dunket genom kroppen… Jag ser, jag hör, jag känner och jag förstår varför jag står här. När jag pressar ned avtryckaren, så är hela mitt inre inställt på en enda sak… Fånga det artisten känner och/eller ger uttryck för just i det ögonblicket, fånga den känsla jag själv har i samma sekund och sedan kunna förmedla denna känsla till någon som berörs på samma sätt som jag berörts. Om jag kan få dig att känna det jag ser när jag hör… ja, det är mitt mål, då har jag lyckats!

Övre: Miss Li, Huskvarna Folkets Park 2018
Mitten: Mother Mersy, Viva Sounds Göteborg 2018
Nedre: Chris Adam Hedman Sörbye, Smash into Pieces, Kulturbolaget Malmö 2019

I samband med denna aha-upplevelse så kom en annan insikt till mig. I det nära samarbete jag har med arrangörer så har jag vid några tillfällen fått möjlighet att komma närmre artisterna. Det kan vara t ex att jag ätit med dem innan gig, haft tillgång till green room och/eller varit på efterfester. Det var på just en sådan efterfest som jag förstod ännu mer varför jag dras till att göra det jag gör. Jag står och samtalar med människor, som jag efter ett tag inser är ”stora” inom musikbranschen. Jag har aldrig brytt mig ifall en människa är känd, okänd (eller ökänd). För mig är en människa en människa, oavsett ursprung, religion, yrke, politisk åsikt osv. Så länge en människa är en god människa och jag trivs i dennes sällskap, så är jag nöjd. Det som varit svårt för mig (och fortfarande är) är att bevisa för de icke helt okända människor jag kontaktar, att jag vill fotografera dem för att jag ser något, en känsla av att kunna skapa något fantastiskt. Tyvärr finns det många galningar i vår värld och en människa som inte vet vem jag är kan ju inte bara släppa in mig i sitt liv. Ett par gånger har jag faktiskt ändå lyckats nå fram, jag har lyckats förmedla min ”oskyldighet” och bli trodd och därmed också få en chans. Jag hoppas att framtiden kan ge mer av dessa möjligheter. Som sagt, så är jag uppväxt i musikerfamilj och vi hade ofta mer eller mindre kända personer hemma hos oss när jag var barn/tonåring. Jag såg aldrig något konstigt i det. De var ju som oss… Och det var exakt det som gick upp för mig i den där stunden i green room. För första gången i hela mitt vuxna liv, så visste jag var jag passar in. Aldrig har jag känt mig så bekväm, så trygg, så hemma och så… jag, som när jag stod där med ett gäng stollar, melon”skor”, humor, skrattsalvor…. Det är ju här jag ska vara, flög genom mitt huvud. Och så är det förstås. Musik, konst, kreativitet, skapande…vi hör ihop, här finns gemenskapen jag sökt, sammanhanget, förståelsen, olikheter och likheter… Det är här jag vill vara!
Så finns det förstås den där lilla klicken, de där som låtit kändisskapet stiga dem över huvudet, de där som drabbats av hybris….jag har sett dem, jag har mött dem, jag har pratat med dem och jag kan definitivt klara mig utan dem. Tur att de ”goa & glaa” är fler!

Ebbot (& the Indigo Children) med ett fan, Varberg Event, 2018
Martin westerstrand (Lillasyster) med fans och fotograf, Kulturbolaget Malmö 2019

Idag snart 3 år efter den där speciella dagen i april gör jag mycket jobb på egen hand, d v s söker ackrediteringar och sånt, men mitt samarbete med Studiefrämjandet Halland Musik fortsätter. Och skulle det av någon anledning ta slut så har jag i alla fall min fina fina vän som gjort så mycket av allt detta möjligt. Evelina är en fantastisk människa, som engagerar sig i artister och band som försöker komma uppåt, utåt, bli sedda, hörda… och Evelina är också en fantastisk vän, som lyssnar och förstår och accepterar mig precis som jag är, hon är absolut en av mina bästa! Så tacksam att ha henne i mitt liv!

Ha en fantastisk dag alla underbara människor därute!
På återskrivande!

Curly Sue, Stiftelsen, Falkenberg Live 2018                          Thomas ”Juneor” Andersson, Kamchatka, Varberg Event 2018


PS. Jag har ett sjätte sinne också! Men mer om det tar vi en annan gång! 😉

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s