Inledning
28:e december 2019, en lördag klockan 15.30. Här sitter jag i pyjamas och morgonrock. Fortfarande! Ja, och vet ni, jag känner att jag kan göra det utan att behöva ha dåligt samvete, tänka på vad jag borde och måste. Jag sitter här och tillåter mig själv att bara vara. Den sista veckan innan jul var så mycket. Ja, alltså inte mycket i definition stress. Jag har för länge sedan insett att jag mår skit av stress och försöker så långt det går att låta bli att tillåta mig att bli stressad. Ja, tillåta mig! Det är inte julen, jobbet, familjen eller en full diskbänk som gör att jag blir stressad. Det är jag! Bara jag bär ansvar för om jag ska tillåta mig att påverkas av ditten eller datten och låta tankarna irra iväg i en skenande spiral som till slut får mig att ramla ihop av utmattning.
Så jag tillåter mig att sitta här och bara vara i nuet. Vad gör jag då? Vad tänker jag på? Allt och inget faktiskt! Jag rensar min dator. Går igenom bilder. Minns. Drömmer. Fantiserar. Och reflekterar. Reflekterar över det gångna året. Försöker förstå och acceptera. Bearbeta. Och det jag kommer fram till gång på gång är ordet Tacksamhet. Så mycket jag har att vara tacksam över. Saker jag ser, hör, känner. Människor i mitt liv. Familj. Barn. Barnbarn. Visst är livet kämpigt. Upp och ned. Berg- och dalbana. Men så mycket jag lär mig i varje ögonblick. Att stanna upp. Se mig själv. Lyssna. Lära. Ja ja…jag vet. Jag ÄR en pratkvarn, som en del av er helst flyr, medan andra uttrycker en vilja att höra mer. Jag säger att jag blir trött på min egen röst ibland och så är det. Jag önskar att jag hade någon av- och påknapp, men samtidigt, jag har på något sätt accepterat att jag är den jag är, även om de där tankarna ”oj, nu pratar jag för mycket igen”, ”undrar om hen tycker jag är jobbig” och ”varför kan jag inte bara vara tyst” dyker upp emellanåt. Jag har kommit fram till att de människor som vill vara i mitt liv, de har för länge sedan accepterat att jag är som jag är och de finns där, alltid. De där underbara, som är några få, de där som får komma in i mitt inre, bakom mitt skal. Jag har fått höra att jag verkar så tuff och hård. Men det är så otroligt långt ifrån vad jag är. Egentligen. Den där veckan jag nämnde, veckan innan jul. Den veckan innehöll så omvälvande upplevelser, insikter och känslor att jag till slut knappt orkade bära mer. Och tårarna som kom. De var inte hopplösa. De var tacksamma. Bara tacksamma. Och för den som orkar läsa, så ska jag berätta… Jag behöver bara komma fram till var jag ska börja och hur jag ska lägga upp det hela…
Jag behöver också få uttrycka detta: Jag vet att en del av er inte riktigt förstår varför jag å ena sidan tycks vara överallt, befinna mig på olika platser publicera massvis med inlägg i sociala medier och vara nästan översocial. När jag å andra sidan inte svarar i telefon, undviker att boka upp mig, aldrig är på krogen eller ens gratulerar er i sociala medier (jo, en del tycker faktiskt det är viktigt).
Till er vill jag säga: Jag har lagt massvis av min fritid på konserter och fotografering. Jag publicerar inlägg för att hela tiden vara ”aktuell”. Ingenting kommer gratis och eftersom konsertfotografering, porträtt och konstfoto är något jag brinner för och jag ser att min aktivitet ökar mina chanser att nå ut, att komma vidare…ja, då kämpar jag för detta. Min fritid fördelas mellan detta intresse, min familj och mig själv…för faktum är att när jag jobbat bland människor, umgåtts med min familj, tillbringat en kväll på en konsert…ja, då vill jag bara vara med mig själv. Jag orkar inte hålla koll på vem som fyller år på sociala medier, jag orkar inte sitta i telefon i timmar. Jag vill bara få vara…och så kanske hinna sova lite också.
Därför sitter jag här i min pyjamas och morgonrock, den sista lördagen i december 2019. Klockan är 16.00.
ninnaphotography.wordpress.com 